Sony A7R VI och nya FE 100–400mm F4.5 – varför jag har förbokat kameran men hoppar över objektivet

Det finns kameranyheter som passerar ganska obemärkt. Och så finns det lanseringar som faktiskt får en att fundera över hur den egna utrustningen kan bli ännu mer specialiserad.

Sony A7R VI är en sådan kamera för mig.

Inte för att den ersätter min Sony A1 II. Det gör den inte. A1 II kommer fortfarande vara min primära Sony-kamera för snabbare action, fåglar i flykt och situationer där respons, autofokus och helhetskänsla väger tyngre än maximal upplösning. Men jag har ändå förbokat A7R VI – inte som förstakamera, utan som en väldigt intressant andrakamera bredvid A1 II.

Det är en viktig skillnad. Jag har sedan tidigare en A7R V, men den har ärligt talat knappt använts sedan jag köpte A1 II. Inte för att A7R V är dålig. Tvärtom. Det är fortfarande en fantastisk kamera för mycket. Men i praktiken har A1 II tagit över nästan allt i mitt Sony-system, eftersom den är snabbare, mer responsiv och helt enkelt bättre när wildlife blir oförutsägbart.

Med A7R VI känns det däremot som att R-serien tar ett steg som gör den mer relevant igen – inte som ersättare till A1 II, utan som ett komplement.

A7R VI som andrakamera, inte kompromisskamera

Jag tror inte på att varje kamera måste vara bäst på allt. För mig är det mer intressant när en kamera har en tydlig roll.

A1 II är kameran jag litar på när det händer snabbt. Fågel i flykt, djur som springer, snabba beteenden, situationer där jag inte vill fundera på om kameran hänger med. Den är min “responskamera”.

A7R VI ser jag mer som min högupplösta observationskamera. Den jag kan använda när tempot är lägre men motivet förtjänar maximal detalj. Större däggdjur i Afrika är ett perfekt exempel: elefanter, noshörningar, giraffer, bufflar, lejon i vila, zebror i miljö, djur i landskapet och scener där man vill kunna beskära efteråt utan att filen faller isär.

Det är inte alltid wildlife handlar om maximal hastighet. Ofta handlar det om närvaro, komposition, ljus och marginaler. Ett djur behöver inte springa för att bilden ska kräva en extremt bra kamera. Ibland är det tvärtom: när motivet är lugnt får man mer tid att komponera, men då blir också detaljerna, filkvaliteten och efterbearbetningsmöjligheterna viktigare.

Det är där jag tror A7R VI kan bli riktigt användbar.

Varför A7R V inte riktigt fick plats

Jag köpte A7R V för att jag gillar tanken på en högupplöst kamera i Sony-systemet. Men sedan kom A1 II in i bilden, och i praktiken blev det väldigt svårt att välja A7R V i fält.

När man väl vant sig vid en snabbare kamera är det svårt att gå tillbaka. Det handlar inte bara om bildhastighet. Det handlar om hur kameran känns när man följer ett motiv, hur snabbt den reagerar, hur mycket förtroende man har för autofokusen och hur lite man behöver tänka på tekniken när något händer.

A7R V var ofta den kamera jag tänkte att jag borde använda i vissa situationer. A1 II var kameran jag faktiskt tog upp. Det är en stor skillnad.

A7R VI verkar däremot minska det glappet. Med staplad sensor, högre hastighet, snabbare utläsning, pre-capture och förbättrad autofokus blir R-serien plötsligt mindre av en renodlad “slow work”-kamera. Den är fortfarande inte samma sak som A1 II, och jag tror inte att den ska vara det heller. Men den ser ut att bli tillräckligt snabb för att fungera i betydligt fler wildlife-situationer än A7R V.

Och då blir den intressant igen.

Hög upplösning som praktiskt verktyg i wildlife

Upplösning diskuteras ofta som något ganska teoretiskt. Hur stora utskrifter kan man göra? Hur mycket detalj finns i testbilder? Hur många pixlar har kameran jämfört med föregångaren?

I wildlife är hög upplösning mycket mer praktiskt än så.

Det handlar om beskärningsmarginal. Det handlar om att kunna rädda en komposition när djuret inte stod exakt där man ville. Det handlar om att kunna fotografera ett djur i miljö och senare välja om bilden ska vara bredare eller mer intim. Det handlar om att kunna arbeta med större frihet när man inte kan styra avstånd, vinkel eller bakgrund.

I Afrika kan det vara extra tydligt. En elefantflock i ett dammigt kvällsljus behöver inte alltid fotograferas så tajt som möjligt. Ibland är det landskapet, skalan och atmosfären som gör bilden. Men med hög upplösning kan man behålla den breda bilden och ändå ha möjlighet att gå in tightare om uttrycket, ljuset eller kompositionen kräver det.

Samma sak med giraffer, noshörningar eller lejon i vila. Det är motiv där tempot ofta är lägre, men där detaljer, textur, hud, päls, damm, ljus och miljö betyder mycket. Där känns en A7R VI mer logisk än en ren actionkamera, åtminstone som komplement.

Kanske även för havsörn i Norge

Jag kan också se A7R VI fungera för havsörn i Norge, beroende på situation.

När örnarna är riktigt snabba och oförutsägbara kommer jag fortfarande sannolikt välja A1 II. Det är den typen av fotografering där jag vill ha maximal respons, trygg AF och en kamera som känns byggd för action. Men allt med havsörn är inte maximal panik.

Ibland handlar det om örnar som sitter, spanar, glider, närmar sig båten eller rör sig mer kontrollerat i landskapet. I sådana situationer kan hög upplösning vara väldigt användbart, särskilt om man vill fotografera fågeln i miljö snarare än bara fylla bilden med vingar.

Det är också där A7R VI:s förbättrade hastighet kan göra skillnad. Den behöver inte vara lika snabb eller kompromisslös som A1 II för att vara användbar. Den behöver bara vara tillräckligt snabb för att jag inte ska känna att jag ger upp för mycket när jag väljer upplösning. Det är exakt den gränsen jag hoppas att A7R VI flyttar.

Nya 100–400mm F4.5 är intressant – men inte för mitt system

Samtidigt som A7R VI kommer Sony även med nya FE 100–400mm F4.5 GM OSS, och det objektivet är faktiskt väldigt intressant på pappret.

Jag kommer däremot sannolikt inte köpa det.

Det beror inte på att objektivet verkar ointressant. Tvärtom. Jag tror att det kan bli ett av Sonys mest spännande wildlife- och sportobjektiv på länge. Konstant F4.5 genom hela zoomomfånget, intern zoom, G Master-optik och relativt rimlig vikt gör det till ett objektiv som känns betydligt mer professionellt än en traditionell 100–400.

Men i mitt eget system finns redan ett objektiv som fyller en viktigare roll: Canon RF 100–300mm F2.8L IS USM.

Jag har skrivit om det många gånger, men RF 100–300mm F2.8 är en av huvudorsakerna till att jag fortfarande fotograferar med både Canon och Sony. Det objektivet är på många sätt unikt. Det ger mig flexibiliteten från en zoom, men med ljusstyrkan, känslan och användbarheten från ett fast supertele.

Med 1,4x telekonverter blir det ett 140–420mm F4. Med 2x blir det ett 200–600mm F5.6. Det gör att Canon-paketet fortfarande är extremt starkt för min typ av wildlife, särskilt när ljuset faller eller när jag vill ha den där extra separationen som bara större bländare ger.

Så även om Sony 100–400mm F4.5 ser väldigt spännande ut, ersätter det inte det Canon redan ger mig.

Men Sony-objektivet är ändå värt att ta på allvar

Det jag gillar med nya 100–400mm F4.5 är att Sony verkar ha byggt det som ett riktigt arbetsverktyg.

Många 100–400mm-objektiv är praktiska, skarpa och populära, men de har ofta en tydlig kompromisskänsla. De är byggda för att vara relativt lätta, relativt kompakta och relativt flexibla. Det är inget fel med det, men det gör också att de sällan känns som riktiga proffsobjektiv på samma sätt som fasta supertelen.

Sony verkar tänka annorlunda här.

Konstant F4.5 gör framför allt skillnad i den långa änden, där ett 100–400 nästan alltid används för sport och wildlife. Det är inte dramatiskt ljusstarkt, men det ger lite mer marginal när ljuset faller: något lägre ISO, något kortare slutartid och en aning bättre separation mellan motiv och bakgrund.

Intern zoom är minst lika intressant. Ett objektiv som inte ändrar längd när man zoomar blir mer balanserat, mer förutsägbart och lättare att använda på monopod, gimbalhuvud eller i video. För wildlife betyder sådant mer än det kanske låter som på en spec-lista. När man följer djur i rörelse vill man att utrustningen ska försvinna ur ekvationen så mycket som möjligt.

Sedan är vikten intressant. Runt 1,84 kg är inte ultralätt, men för ett internt zoomande 100–400mm F4.5 GM-objektiv är det ändå ganska rimligt. Det är tungt nog för att kännas seriöst, men inte så tungt att det hamnar i samma mentala kategori som de stora fasta superteleobjektiven.

För rätt fotograf tror jag det här kan bli ett fantastiskt sport och wildlife-objektiv.

Canon och Sony löser olika problem för mig

Det här är egentligen kärnan i varför jag fortfarande använder både Canon och Sony.

Canon ger mig RF 100–300mm F2.8. Det objektivet är så bra och så speciellt att det i praktiken håller mig kvar i Canon-systemet. Tillsammans med Canon R1 blir det ett verktyg jag verkligen litar på för mycket av min wildlife-fotografering.

Sony ger mig andra saker. A1 II ger mig hastighet, autofokus, upplösning nog för väldigt mycket och en enormt stark allround-känsla. A7R VI ger mig, förhoppningsvis, en mer specialiserad högupplöst andrakamera som inte känns lika långsam eller begränsad som tidigare R-modeller kunde göra i wildlife-sammanhang.

Jag ser därför inte A7R VI som en kamera som ska konkurrera med min A1 II. Jag ser den som en kamera som ska komplettera den.

A1 II när det går snabbt. A7R VI när upplösning, detalj och beskärningsmarginal är viktigare. Canon RF 100–300mm F2.8 när ljusstyrka och optisk flexibilitet är avgörande. Sony när jag vill ha det bästa ur deras autofokus, sensorutveckling och mer högupplösta arbetsflöde.

Det kanske låter komplicerat, men i praktiken är det ganska enkelt: olika verktyg för olika typer av bilder.

Varför jag tror A7R VI kan få mer användning än A7R V

Det avgörande för mig blir om A7R VI känns snabb nog i verkligheten.

A7R V hade fantastisk bildkvalitet, men den hamnade ändå ofta kvar i väskan. Inte för att den saknade upplösning, utan för att A1 II kändes tryggare i fler situationer. Om A7R VI med sin staplade sensor och snabbare arbetssätt kan minska den skillnaden, då har den plötsligt en mycket tydligare plats.

Jag behöver inte att den ska ersätta A1 II. Jag behöver bara att den ska vara tillräckligt snabb, responsiv och pålitlig för att jag faktiskt ska vilja ta upp den när motivet passar.

Det kan vara en elefant i motljus. En giraff i dimma. En noshörning som rör sig långsamt genom damm. Ett lejon i tidigt morgonljus. Eller kanske en havsörn som glider in över fjorden snarare än kastar sig efter fisk i full fart.

I de situationerna vill jag gärna ha maximal filkvalitet. Och om kameran samtidigt är tillräckligt snabb för att inte kännas som en broms, då kan A7R VI bli väldigt intressant.

Min slutsats

Jag har förbokat Sony A7R VI för att använda den som andrakamera bredvid min A1 II. Inte som ersättare. Inte som ny huvudkamera. Utan som ett mer specialiserat verktyg för de situationer där upplösning, detalj och beskärningsmarginal betyder mer än maximal actionprestanda.

Jag tror den kan bli särskilt användbar i Afrika på större djur som elefanter, noshörningar och giraffer, där tempot ofta är lägre men bildkvaliteten och kompositionsfriheten betyder mycket. Jag kan också se den fungera för vissa situationer med havsörn i Norge, särskilt när jag vill ha mer miljö, mer detalj och större beskärningsmarginal.

Sony FE 100–400mm F4.5 GM OSS kommer jag däremot sannolikt inte köpa. Det ser väldigt intressant ut, och jag tror att det kan bli ett riktigt starkt objektiv för många sport- och wildlife-fotografer. Men för mitt eget system är Canon RF 100–300mm F2.8 fortfarande för viktigt och för unikt för att Sony-zoomen ska bli aktuell.

Det är egentligen en ganska bra sammanfattning av hur jag ser på utrustning just nu. Jag letar inte efter ett system som gör allt. Jag letar efter verktyg som gör vissa saker extremt bra.

A7R VI kan mycket väl bli ett sådant verktyg.